De som känner mig vet att jag helt är för daglig utevistelse, gärna många långa timmar året om, i en liten eller större flock i kuperad hage. Det är i alla fall det optimala för mig och min häst. Sen är det såklart ett omdiskuterat ämne där många kanske väljer att ställa sin häst ensam i en mindre hage färre timmar om dagen pga skaderisken. Alla har rätt till egna åsikter och de får ta hand om sina hästar bäst dem vill, sålänge hästen inte kommer till större skada. Det är i alla fall min filosofi. Men vartifrån går gränsen "större skada"? Jag har valt att sätta mig in i ämnet lite mera och tänkte dela med mig av det till er läsare.

 

Forskning visar att hästar som inte får möjligheten att röra på sig tillräckligt kan drabbas av både psykiska och fysiska problem. Några få exempel på detta är som många kanske känner till: kolik, stereotyper, galliga ben m.m. Hästar som rör på sig för lite får en sämre blodcirkulation i benen (de blir galliga) samt får sämre hovkvalité. En dålig hovkvalité är aldrig bra och hästen får sämre förutsättningar för att bli en hållbar och frisk häst. Dåliga hovar kan även leda till ryggproblem och andra difusa problem som kan ta lång tid att reda ut orsaken till.

 

 

En häst som är stel och samtidigt inte får röra på sig tillräckligt mycket blir ännu mer stel och till slut börjar felbelasta, vilket i sin tur kan leda till allvarligare skador. Om hästen istället har möjlighet till att röra sig fritt får den automatiskt en jämnare belastning och en eventuell stelhet mjukas upp. Även senor och leder påfrestas markant när hästen står stilla mycket. Om du då inte värmer upp hästen ordentligt innan ridning sliter du rejält på hästen.

 

Detta fenomen är så vanligt, och jag ser det ofta! Hästar som gått ut i hagen ett par timmar på förmiddagen, kommer in och står still många timmar innan ägaren kommer till stallet och rider på ganska direkt. Så hemskt att se! Jag kan ibland undra om dessa människor skulle agera annorluna om de fick all fakta framför sig...?

 

Lungorna är även dem två muskler som behöver röra på sig för att må bra. Har du då en häst som hostar när du börjar ditt ridpass kan det mycket väl bero på att lungorna är underventlierade. Det är (såååååå) viktigt att hästen får en chans att syresätta sig, med andra ord: skritta fram ordentligt innan du börjar rida ordentligt. Speciellt om den stått still i boxen innan ridpasset.

 

 

Det här är bara några åkommor som kan uppstå av att hästen står stilla för många timmar om dagen. Alltså är det bättre att välja att ha hästen ute i en större hage färre timmar om dagen, än att ha den i en liten ruta flera timmar om dagen. Fakta! Hur folk kan välja att ha sina hästar stillastående pga skaderisken är för mig helt sjukt. Flertalet forskare visar på att skaderisken ökar när hästen inte får röra på sig tillräckligt. Det är så att hästar som går i folk i större hage (kan även tänka mig att det är samma för de hästar som går själva i stor hage) rör på sig minimalt oavsett, just för att dem inte behöver vandra för att hitta mat (som vildhästarna gör). Om du då istället samlar på energin i en box eller i en liten hage, ja... man förstår väl själv?

Är det något som jag vet, något som jag är stensäker på att jag kommer känna resten av mitt liv, är att mina djur är värd allt. Just nu är jag inne i en ganska jobbig period, jag känner svek när jag tänker på vänner, vänner som jag trodde var mina allra närmsta. Ledsamhet att ingenting känns som det var, eller ska vara. Förtvivlan för att jag inte vet hur jag ska hantera alla känslor samt ilska att vänskaper jag trott på glider isär till något jag nästan känner att jag inte vill ha.

 

I all denna sörja söker jag tröst i mina djur. Mina fantastiska, underbara, fina djur. Det känns så lätt att vara med dem, låta handen glida genom den varma och mjuka pälsen, att få känna villkorslös kärlek till något som jag vet aldrig kommer svika mig. Det känns så skönt, att jag har något liksom. En liten gnutta lycka, som inte sviker mig eller får mig känna mig obehövd.

 

Kom över en gammal bild på Wille. Här hade jag ändå haft honom i lite mer än ett år, där han lagt på sig både på hull och muskulatur. Förstå hur han då såg ut när jag hämtade hem honom? Det går nästan inte att jämföra med hur han ser ut idag... Och då är han ändå ur form och har tappat ganska mycket på sin överlinje. Såklart är det kul att se skillnad på hur han ser ut i kroppen, men jag tyckte ändå att Wille var fin när kortet från 2010 togs... Nu skulle jag skämmas ihjäl om min häst såg ut på detta vis...

 

Med allt som hänt med min häst, och nu med min väns häst så känns hela grejen med hästar jobbigt. Vad ska man göra för att få en hållbar häst? Här tar jag hand om min häst som en perfektionist, rider mycket varierat, mjuk ridning och eftersträvar självbärighet utan genvägar. Ändå sitter jag här med en trasig häst, likså min vän. Var är rättvisan? Nu är inga av felen på våra hästar vårt egna fel, utan de har funnits där utan att vi vetat om det.

 

Men hur ska man göra då? Rötga hela hästen betyder inte att hästen är felfri. Man kan omöjligt ta plåtar på allt. Nä, det hela känns aningen hopplöst just nu. Men ändå vill jag ju inte tänka så, för jag älskar att hålla på med hästar, men jag är trött på att det alltid är någonting som är fel, eller som stoppar upp ens drömmar.

 

I och med allt det här, med våra skador som helt enkelt är överansträngning och att de tagits för hårt som unghästar gör att jag inte känner för att köpa en vuxen häst igen. Varför riskera samma sak? Risken att den vuxna hästen har problem är ju bra mycket större än om man köper en ettåring. Samtidigt kommer det vara många långa år utan att rida om man köper en unghäst. Men jag antar att någon gång kan ju vara den första att prova om hela unghästkonceptet fungerar bättre.

 

Så just nu sitter jag och kollar på lägenheter och unghästar. Det är mycket att tänka på nu, samt att jag bör sätta igång med lite uppsatsskrivande. Och gå ut med hunden...

Jag, precis som många andra, har kommit över denna video. Och jag kan bara säga en sak: jag har fått en ny förebild. Fantastisk hästman, med exakt det sunda och naturliga tänk som jag själv eftersträvar. Utan att krångla till saker och ting, med så enkela medel rider så fantastikt mjukt och fint. Ja, om man ändå kunde rida.

Som min rubrik lyder - det är så himla viktigt med trevliga stallkamrater! Jag har stått i flertalet stall genom åren, både med Wille och med Smirre. Sju olika stallar närmare bestämt. Jag har lärt mig och tagit med mig erfarenheter från alla ställen. Vissa ställen har varit sämre medan andra har varit helt underbara. Jag vill inte smutskasta någon på min blogg, men det har varit vissa stall som jag verkligen mått dåligt på. Jag önskar ingen den känsla jag kunde känna när jag skulle åka och ta hand om min häst ibland. Fort till stallet, hoppas på att människorna man inte trivdes med inte var i stallet, sköta hästen fort och sedan hem igen. Vart tog njutningen och den härliga känslan av att vara hästägare vägen...?

 

Det slog mig nyss när jag började tänka på hur många gånger jag har hört "det är därför man åker till stallet, tar hand om sin/sina hästar, sköter sitt och åker hem". Vart är det fina med det!? Själva grejen med att stå uppstallad i ett större (och mindre) stall är väl att knyta kontakter och skapa en härlig gemenskap? Vi har ju alla ett gemensamt intresse som vi lyckligtvis kan dela med varandra!

 

Även fast vissa stall jag stått på varit sämre än dem andra har jag alltid haft någon, eller några som förgyller vardagen lite. Jag träffade en av mina allra bästa vänner genom hästarna och stallet, nämligen Madde. När hon träffade mig var jag inne i en riktig svacka när det gällde stallet och mina kamrater där. Jag trivdes inte så värst mycket och tyckte det mest var jobbigt med andra runtomkring. Som tur var gav Madde aldrig upp utan fortsätte prata med mig, nu sex år senare är vi bättre vänner än någonsin. Det är så det ska vara!

 

 

I dagsläget står jag på det bästa stället någonsin. Stallkamraterna är underbara, härlig stämning med mycket skratt och prat. Det är så det ska vara. Man behöver självklart inte älska alla, men att alla kommer väl överens är a och o för att en gård ska fungera så bra som möjligt. Jag tror att mycket av det som vi har på Söderby har vi vår stallchef att tacka för. Hon drar ihop gänget och får det att fungera.

 

Igårkväll var jag ute och red tillsammans med Becca och Willes gamla medryttare Kim. Kim har äntligen fått normala arbetstider så hon kan ta upp ridandet igen, så kul tycker jag! Hon har fått en ny medryttarhäst på gården och det är så kul att kunna rida ihop alla tre. Bara att få skritta ut i en kall höstkväll tillsammans med tre härliga vänner gör så himla mycket för mitt annars stressade liv. Tänk om det alltid kunde vara såhär; lättsamt, trevligt och roligt.

Wille var en hemsk liten hingst? Ganska kul att tänka på att mitt lilla lam till häst var en riktig odåga som hingst. Hade han inte varit så svår och jobbig hade han nog varit hingst även nu (möjligtvis kastrerad om han inte skulle få gå med andra kompisar i hagen). Han kasterades ganska sent,antagligen hoppades dem väl på att han skulle fungera som hingst samt göra en bra karriär på banan och lämna lite fina avkommor. Inget av det slog igenom då han var riktigt dålig på banan samt slutade aldrig hingsta sig.Tur för mig, annars hade han nog inte stått i mina ägor idag.

 

Wille har lite hingsfasoner kvar i sig, även om de är väldigt små. Han bajsar exempelvis på ett ställe i boxen. Luktar på andras bajs och ska bajsa över med sin egna avföring. Han vänder sig också alltid om för att lukta på sitt egna bajs (kanske vill han kolla om han fått i sig tillräckligt med fibrer). Sen slutligen blir han exalterad och ifrån sig när ston brunstar. Speciellt om han får snosa och mysa med dem (det absolut bästa som finns, då kommer lille lille pillesnoppen fram). Annars är han väldigt normal och enkel som valack!

 

Kom nyss (läs två timmar sedan) hem från stallet. Ikväll var det hoppträning för Niclas Haking som gällde, inte för mig då utan för mina stallkamrater. Becca var med och hoppade på lille Mygg och det gick mycket bra för dem! Blir såklart supersugen att träna själv när man tittar på när fina hästar hoppar omkring och en duktig tränare står på marken. Det är lite blandade känslor såklart, vill hoppa och utvecklas tillsammans med min häst men vet att min häst inte är kapabel till detta. Samtidigt gillar jag känslan jag har när jag hoppar tillsammans med Wille. Han och jag har liksom byggt vårt förtroende tillsammans. Jag litar på honom, och han på mig. Om jag säger hoppa så hoppar han. Med honom blir jag sällan osäker, och det är lite det som är själva charmen med att hoppa med Wille.

 

Tänk om det vore så enkelt och lätt för mig att bara släppa allt och faktiskt vara med och träna. Ha lite kul på en sund nivå med lilla W. Jag känner dock mig själv för väl - jag kommer ha för stor prestationsångest att jag inte kommer tycka att träningarna blir roliga då vi har vårt handikapp. Jag får helt enkelt nöja mig med att rida markarbete hemma för mig själv. Tiden får utvisa hur det blir.

Tre favoritmärken: Equiline, Dyón och Horseware.

Denna sadeln skulle jag ha valt att ha resten av mitt liv: Albione.

Om jag var tvungen att byta sadel och märke hade jag valt: Skulle vilja testa en Equipe. 

Snyggaste tränset: Dyón Anatomic.

Fulaste tränset: Rambo Micklem Multibridle.

Märket med sämst kvalité: Gillar inte mitt Otto S träns, lädret är hårt och sitter illa.

Favoritbutik gällande hästutrustning: Stockholms Ridsport, Sharpman och Hööks.

Bästa/finaste schabraket: Älskar mina Equiline. Både till uteseende och passform.

Sämsta/fulaste schabraket: Tycker Mias schabrak är fula och Schockemöhle gör dåliga schabrak.

Detta skulle jag aldrig använt på min häst: Illasittande utrustning eller orange utrustning.

Mitt favoritbett: Mitt Nova-bett.

Mitt sämsta köp: Alla Schockemöhle schabrak jag samlat på mig. Förstår inte varför jag fortsatte köpa skiten!

Mitt bästa köp: Mitt Dyónträns

Detta klarar jag mig inte utan: Annat än sadel och träns så skulle jag säga pälsglans.

Vardagsoutfit på din häst: Wintec sadel (hopp och dressyr), Dyón, PS eller Hööks träns, skydd från Veredus/Catago/Dalmar eller benlindor från Equiline, schabrak varierar men mest från Equiline.

Den, enligt dig, perfekta utstyrseln för din häst: Stilrent, snyggt passande, välskött och lagom matchande utrustning. Tycker det är löjligt när allt matchar precis.

Detta satsar jag på till hösten: Skulle vilja fylla på med ett par nya schabrak från Equiline, gärna svart och grönt. Vill även köpa in några nya bett.

 

Tre favoritmärken: Pikuer, Kingsland, Pessoa.

Favoritbutik gällande ryttarutrustning: Stockholm Ridsport eller MyOne.

Bästa ridbyxorna: Kan inte ha annat än Pikuer.

Snyggaste hjälmen: Samshield.

Fulaste hjälmen: Jofa.

Detta skulle jag aldrig satt på mig: Randiga ridbyxor, reflexjacka.

Mitt sämsta köp: Alla andra ridbyxor förutom Pikuer som jag någonsin köpt, går ju bara sönder...

Mitt drömköp: Ett par marinblå Aminobyxor.

Finaste kavajen: Equiline X-cool.

Detta klarar jag mig inte utan: Min vinröda fleece från Pikuer, mysigare finns inte!

Mina favoritstövlar: Mountain Horse Victoria.

Min Vardagsoutfit: Ridbyxor Pikeur, piké från bland annat Horseware, HV Polo, tjocktröja från Horseware eller Pikuer, eller någon fleece från Pikuer eller Kingsland. Jacka från Hööks eller Gersemi, dunväst från Horseware, Pessoa eller Pikuer. Strumpor från diverse märken, just nu är favoriterna från Schockemöhle. Pannband från Hööks eller Pikuer. Skor från Hööks.

Min tävlingsoutfit: Tävlar inte, men har en finfin svart dressyrkavaj från Pikuer.

Den, enligt dig, perfekta utstyrseln för dig: Det som jag har på mig vardag.

Detta satsar jag på till hösten: Lite mer tjocka strumpor att ha i gummistövlarna och ett nytt pannband för att värma mina små öron.

Nu börjar det krypa ner till låga temperaturer både på dagarna och på nätterna. Och den eviga diskussionen om täcken hit och dit är igång för fulla muggar. Hur ska man egentligen tänka?

 

Personligen är jag något mittemellan, jag är varken för tjocka täcken eller nakna året om. Jag går lite efter individen och anpassar mig efter vad hästen verkligen behöver, och vad som är överdrivet. Ta min förra häst Smirre till exempel. Han var ett tysk/svenskt halvblod på cirka 165 cm, reds både aktivt och som promenad/pensionär mot slutet. Han hade aldrig supertjocka täcken på sig. Varken inne eller ute. Han hade ett lätt regntäcke tills det blev minusgrader, då var det på med ett lite tjockare vintertäcke. Inte heller kläddes han in i halstäcken eller klipptes under höst- och vinterperioden. Hur skönt var inte det då? Han fick förvisso en mjuk och härlig vinterpäls som skyddade även den, mycket grovfoder och bra ströad box. Jämför då med min nuvarande mes Wille. Han är ett varmblod på 10 år, cirka 160 cm. Så ingen av dem har varit lastbilsstora hästar. Rids förvisso mer aktivit än vad Smirre gjorde men med samma typ av ridning och hantering. Denna lilla herre svettas året om, kopiösa mängder skall tilläggas. Av den anledningen väljer jag att klippa under höst och vinter, för att slippa duscha/svampa av och att han står och blir kall på kuppen. Eftersom han är klippt väljer jag då även att täcka honom tidigare på året än vad Smirre gjordes. Men inte nog med det, Wille är superkänslig för väta och vind. Det är helt sjukt, spelar ingen roll om det är en lätt sommarskur, han skakar likväl. För att då slippa få en spänd och oridbar häst väljer jag att sätta på varmare täcken när det blir kallare.

 

Wille har tappat så mycket styrka denna sommar då jag trappat ner alldeles för mycket - det vet jag. Han har tappat muskler och är inte lika fin att rida. Med detta på papper så borde jag vara ganska lugn, eller ha något att sträva efter, eller hur? Jag har äntligen fått två mål med min häst. Jag som ville ha något att sträva efter... varför blir jag inte taggad? 

Kanske för att målen är så lätta och en självklarhet för mig som hästägare: få en fin grundform med en självbärig häst samt få upp muskelmassan till max. Woho, vilka mål... Snarare ett krav alla hästägare borde ha på sig själva för att ens vara värda att sitta på en häst.

Neggo-Anna är i farten igen. Nä, nu ska det bli andra bullar! Från och med på onsdag (lönen kommer in så jag kan köpa extra bra foder för muskelbygge) ska jag och Wille köra "gärnet". Wille ska bli så snygg i kroppen som bara han kan bli, sådär snygg att man får ont när man tittar på honom. Och han ska bli mjuk som smör att rida. Punkt. Själv ska jag försöka gå ner ett par hundra kilo. 

Ha en fortsatt bra dag gott folk /Pessimist-Anna 

I vanliga fall brukar jag sitta och drömma och fantisera om hur fantastisk hösten kommer bli. Varje gång efter sommarvilan så taggar jag till, blir mer motiverad och samlar in inspiration för hösten och vinterns träningar. Varje år lägger jag upp fler kortsiktiga mål och tränar hårt för att nå dem.

 

Nu sitter jag här med ont i hjärtat, typ en skärande smärta. Jag är så ovan att känna dessa typer av känslor då jag oftast stänger av och går på autopilot. Jag har lovat mig själv att försöka att inte stänga av då jag tar mer skada av att ignorera alla känslor, men det är så svårt. Jag har ingenting att planera för, ingenting att tagga till över, ingenting att drömma och fantisera om. Allt det där togs bort för några veckor sedan och kommer aldrig komma tillbaka. Känslan när allt hopp är onödigt går inte att förklara. Jag kravlar mig fram och försöker göra det allra bästa av situationen, men det är så svårt att hålla humöret uppe.

 

Jag har ingenting att hoppas på. Ingenting att planera och träna för. Jag kommer aldrig få trimma min Wille igen, jag kommer aldrig lägga fram mål om att utvecklas och prestera. Jag känner mig så fruktansvärt självisk när jag har dessa tankar. Självklart duger (fel ord) bara vår vänskap och tillit till varandra. Att få vara nära Wille och andas in hans doft. Men på något sätt kan jag inte låta bli att känna knivhuggen i hjärtat. Allt känns så jävla hopplöst och hemskt.

 

Alla andra får fortsätta leva vidare, med sina friska hästar, med sina mål och ambitioner, som ständigt uppnås. Jag kan inte låta bli att få jobbiga magsmärtor när jag ser mina nära och kära rida runt på sina fina prestationshästar. Kan inte låta bli att tycka synd om mig själv. Det blir verkligen inte bättre av att Wille har känts orytmisk och stötig i galoppen den senaste tiden heller. Ingenting kan gå min väg, ingenting kan kännas okej.

 

Nu har det gått ett tag sedan jag fick beskedet om Willes bakknän. Wille mår fortfarande toppen och har varit ute på bete totalt 2 månader och 2 veckor nu. Självklart har han ridits och håll igång hela tiden för att hålla sig fin så det går ingen nöd på honom. Snart ska han stallas in igen och då fortsätter arbetet med att få honom så fin i musklerna som möjligt. Jag får försöka hitta ny inspiration och ha mer fantasi för att kompensera för allt jag inte kan göra med honom längre.

 

En nyhet är även att jag ordnat mig en medryttarhäst. Eftersom jag tagit beslutet att behålla Wille oavsett tills vidare så vill jag ha något mer att träna på. Jag vill kunna hoppa, göra markarbete, klättra i skogarna och intervallträna intensivs. Nu när Wille inte kan erbjuda mig allt det där vill jag ha en till häst att rida. Ett köp av en till häst finns inte på kartan just nu så en medryttarhäst är perfekt för mig just nu! Han heter Realitet F och är ett svenskt halvblod på 10 år. En jättetuff fuxkille med otrolig arbetsvilja. En utförligare presentation av honom kommer göras senare!

Det här med att blogga... Inte riktigt min grej va? Även fast jag egentligen har hur mycket som helst att skriva om så händer det aldrig att jag faktiskt sätter mig ned och gör det. Kanske beror det på att jag har fått hem världens sötaste valp som tar upp all min tid?

 

Nåväl, Wille går från klarhet till klarhet. Han är ruskigt fin och arbetsvillig nuförtiden, vilket är riktigt kul! Vi tränar på som vanligt och han är supersnygg i kroppen nu. Ja... Har inte så mycket mer att skriva, suger ju på det här. Följ mig på instagram istället, där är jag betydligt bättre på att uppdatera. Namnet är gyllings.

 

 

Det här är min fina prinsessa. Touch of Razz Chili Heart "Tilda" <3

I veckan som var hände något mycket märkligt med lilla W. Jag kom som vanligt till stallet runt sextiden, gick direkt in till Wille och Myggans stalldel för att kolla så allt såg bra ut med dem - vilket det gjorde. Wille stod och åt av de resterna som fanns i hans hönät medan Myggan stod och sov. Sedan gick jag direkt ner till uteboxarna för att ta hand om två hästar jag och Becca har varit hästvakter åt. Det tog mig ungefär 50 minuter att ordna hästarna innan jag gick upp till stallet igen, där jag möts av att en stallkompis säger att Wille är ovanligt stressad i boxen. Jaja, tänker jag. Gud vad folk ska överdriva hela tiden... Men när jag kommer in till Wille och Myggan möts jag av en panikslagen Wille. Han kastar sig av och ann, backar, går fram igen, backar osv. Jag går in till honom för att försöka lugna ner honom men han tycks inte ens märka mig. Han till och med börjar gå ut ur boxen, vilket han vet att han absolut inte får göra utan min tillåtelse. - Det här är inte min häst längre!

 

Wille står i en liten stalldel med fyra boxar, varav två är lediga. Så jag stoppar in honom i en av de lediga boxarna mittemot hans egna box medan jag tänkte mocka. Väl där inne blir han värre och börjar stegra och ha sig (har aldrig, under mina fyra år med min häst sätt min häst stregra. Nu gjorde han det gång på gång). Så jag öppnar upp boxen och ut flyger Wille som springer till sin egna box, hoppar över skottkärran som står för dörröppningen och in i boxen. Väl inne fortsätter attakerna och han vill ut igen. Helt galet, har aldrig sett något liknande. Jag tar av täcket för att kolla igenom allt möjligt, lysnar på tamljud, andning, någon skada eller liknande - ingenting!

 

Paniken stiger och till slut kommer veterinären, som inte heller hittar något fel överhuvudtaget. Han får lugnande och veterinären åker hem. Efter fem minuter börjar Wille leva rövare i boxen igen, med lugnande i blodet. Jag tar genast ut honom och tar in honom i en annan stalldel där han lugnar ner sig direkt. Prövar att ta tillbaka honom till vårt eget stall där han vägrar först att gå in sedan in i en av de tomma boxarna där han beter sig normalt. Prövar sedan att försöka få in honom i sin egna box vilket han vägrade att göra, fick till slut backa in honom. Tyvärr fick jag ta ut honom direkt igen då han började panika igen. Så han fick sova i en av de tomma boxarna under natten.

 

Dagen efter var han normal igen, och kunde gå in i sin egna box utan problem. Frågan är vad sjuttom som har hänt min häst? Om det hade varit på morgonen dagen efter nyår hade jag förstått att det var raketer eller att någon som inte ska vara i stallet har varit där och skrämt upp honom. Men det här hände liksom under den korta tiden jag var nere och tog hand om utehästarna... Paniken i min häst höll i sig i 2 1/2 konstant. Jag. Fattar. Inte. Min häst som aldrig blir riktigt rädd, och när han blir rädd sitter det i bara några minuter, och mina lugnande ord hjälper honom alltid att ta sig ur sin onda cirkel. Men inte denna gång.

För exakt fyra år sedan vid den här tiden var jag, Madeleine och Joakim på väg hem från Hööks. Min alldeles första foderhäst stod och väntade i sin nya box på Molnby. Det var med blandade känslor: rädsla, lycka och förväntan. Hur skulle det här gå? En liten skrutten varmblodsvalack på fem år stod med en nyfiken men trött blick när jag provade den nya fina lädergrimman och det nya tjocka mysiga stalltäcket. Tänk vad tiden går fort egentligen, det känns som jag har haft lilla W som min bästa vän hela mitt liv, men samtidigt så känns det som förra månaden han lastades på och åkte mot sitt nya liv hos mig.

 

Här nedan kommer en bildbom från vår tid tillsammans, ett litet litet urval från vårt liv tillsammans, från att vara min till synes värdelösa foderhäst är han nu min alldeles egna underbara, fina och fantastiska häst. Jag hoppas att jag får dela många långa år till tillsammans med min bästa vän. Han är verkligen the one.

 

 

Det blir även alltid en nystart när året börjar. Man ser tillbaka på året som gått, ser huruvida långt man kommit i utvecklingen, eller om det är något som man inte riktigt klarat av. Det här året har varit väldigt känslomässigt för mig, på många plan. Jag har tagit mig igenom stora hinder med W och just nu känner jag mig starkare tillsammans med min häst. Jag har planer för honom, hur vi ska ta oss ur vår svacka - för det är lilla W jag vill ha.

 

Även fast året varit jobbigt har vi kommit igång riktigt ordentligt han och jag. Kvalitén på gångarterna blir bara bättre för varje månad som går, och jag tror stenhårt på honom. Vi har fortfarande en lång väg att gå, men vi har kommit så mycket längre än vad jag egentligen hoppats på. Det gäller bara för mig att fortsätta bita ihop och inte ge upp, hur hopplöst det än känns.

 

Nu ser vi fram emot nya utmaningar med start i mellandagarna då vi ska på markarbetesträning för Helena Schiller.

 

 

I onsdags var jag med min förra chef och stallkamrat Yvonne och hennes fina Parthenon till Mälarkliniken i Sigtuna. Hon ville göra en hälsokontroll då han varit dålig förra året i vänster fram, höger bak. "Lilla" Bamse gick igenom utan anmärkningar och vi åkte hem 1 timme senare, glada och uppspelta. Väl hemma på gården fick jag rida ut barbacka en liten stund medan Yvonne mockade och gjorde annat fix. Kan säga att jag fick lite svindel där uppe. Är van med lilla W på ynka 160 cm, och Bamse är ett bastant halvblod på 180. Ihk! Efter skritturen höll Yvonne en kort lektion på dressyrbanan, och hua va mycket jag svettades. Har inte ridit Bamse på över ett år och att försöka rida ihop så mycket häst i trav och galopp barbacka var inte det enklaste direkt. Men jag blev väl godkänd av Yvonne med tanke på förutsättningarna... Fina Bamsing, saknat honom! Snart skall jag även ha en fotodag tillsammans med Yvonne, Bamse och hennes hund Sally.  Ska bli kul!

Dagarna bara rusar förbi. Snart är det i slutet av månaden då jag tar min vackra springare på nya äventyr. Vi kommer flytta tillbaka till Söderby Gård och det kommer nog bli så bra för oss! Jag trivdes verkligen som fisken i vattnet när jag stod där för snart två år sedan med min vän Madde och hennes ponny. Flyttade olyckligvis därifrån då det var lite tvister om gården skulle drivas kollektivt eller ej. Men nu skall vi tillbaka och jag längtar varje dag på att få stalla in Wille i sin nygamla box.

 

Men även fast jag bara känner mig taggad på en flytt så känns det lite ledsamt att flytta från Fridhem. Omgivningarna är så underbara och man fylls av ro när man står och kollar ut över gårdsplan. Wille trivs fantastiskt bra i sin box och i sin hage med sin lilla flock, men jag vet med säkerhet att vi kommer utvecklas som ekipage tusen gånger mer när jag står på en större anläggning som Söderby är. Vi får helt enkelt hoppas på att allting går enligt planerna och att jag inte saknar den mysiga idyllkänslan man får på Fridhem allt för mycket.