Ja, jag måste verkligen komma igång med pluggandet. Måste komma en bra bit med moment fem i miljöriskanalysen, har kommit lite mindre än halvvägs. Men jag har ingen lust egentligen! Vill åka till stallet, nu! Men kommer inte åka förrän ikväll, min dressyrlektion börjar 19:30. Det kommer nog vara min tränare som rider W idag, och så får jag hoppa upp och känna på honom efteråt. Rider ju fram för att känna av honom, sen efter att hon har gått igenom hela honom sitter jag upp och får känna på honom, gud... En helt annan häst! Ska bli kul att se om hon tycker att han utvecklats något, det var ca en månad sedan hon red honom. Jag tycker personligen att han blivit mycket härligare att rida. Ska filma lite under träningen, så kommer nog komma upp något/några filmklipp under kvällen eller morgondagen.

Fina bronco och Madeleine

Lilla W <3 Ser dock värre ut än vad det egentligen är. Såret såg jättefint ut efter tvätt. Spitomslag ett par dagar nu och sen är såret förhoppningsvis bra.

W blev ju sparkad för snart två veckor sedan, han gick med svullet ben i cirka en vecka innan jag kunde sätta igång honom igen. Svullnaden gick ner normalt och benet är fint nu. Har ridit ganska lätt på det och han rör sig bra och känns fräsch. Igår var dock det lilla, lilla såret som blev efter sparken infekterat. Så i eftermiddag ska jag och Madeleine åka till ATG för att köpa lite bomull och annat för att sedan lägga omslag på såret. Min sårsprit tog nämligen slut igår när jag tvättade. Ska även få använda mig av Maddes sjuklåda, som är en aning mer avancerat än min.

Orkar inte gå in mer på detaljer men har även fått reda på lite skrämmande saker angående Willes försäkring, när såret är fint ska jag ta upp veterinär för att få ett utlåtande så jag kan få en heltäckande försäkring på hästen. Har blivit massvis med strul sedan jag skrevs över som ägare... Så för tillfället får han gå i en liten hage ensam, då hans försäkring endast täcker kolik. Kan berätta mer om detta vet ett annat tillfälle då det är mer invecklat än vad jag berättar idag.

Tänkte göra en utförligare presentation av Wille och vår resa tillsammans.

Det hela började med att jag slutade på min medryttarhäst Smirnoff, även kallad Smirre. Anledningen till att jag slutade som medryttare var för att jag skulle börja min sista termin på gymnasiet och trodde att skolan skulle ta allt för mycket tid, och ville verkligen satsa stenhårt på betygen. Det visade sig dock att jag hade lättare för de nya kurserna än vad jag hade trott och skolan dansade på som en barnlek. Jag bestämde mig då för att skaffa mig en foderhäst. Visste inte då om jag verkligen ville vara hästägare och tyckte att foderhäst var något för mig just då. Jag behövde inte tjata så mycket på mamma utan hon ringde på annonser som jag tyckte var av intresse. Jag fastnade extra mycket, nej, jag blev kär i en liten brun häst. Honom ville jag bara ha! Efter mycket om och men så ändrade sig ägaren till hästen och ville ha kvar hästen. Jag blev mycket ledsen och kände för att "ge upp". Hittade inte någon annan häst jag ville ha. Alla var så tråkiga, tilltalade inte mig överhuvudtaget. Trots välutbildande med fina meriter. Nej, Anna Gylling hade tappat hoppet.

Så var det en kväll i december då min mamma sagt att hon ringt på en annons som hon tyckte lät intressant, och att vi skulle åka tillsammans med pappa mot Arlanda för att titta på hästen. Fick se annonsen och förstod inte riktigt först vad det var som var så lockande. Varmblodsvalack på 5 år. Skulle jag vara intresserad av en travhäst? Ja, kan säga att jag hade en del fördomar och var en aning skeptisk. Jag åkte med i alla fall, vad skadar det att åka och kolla?

Tji fick jag. Klev in i det mysiga lilla stallet på fyra boxar, möttes av fyra söta travhästar och kom fram till hästen som låg ute på annons. Jag behövde bara se in i hästens ögon och jag var fast. Fan. Han var så söt på ett konstigt sätt, så snälla vackra ögon. Med lång päls och lång stripig man. Vi stod och pratade där ett tag, Alexandra som förra ägaren heter, berättade att han inte håller för travet då han är felbyggd för att trava fort. Vi skakade hand och åkte därifrån. Varken jag eller mamma kunde sluta tänka på den lilla skruttna hästen. Vi låg i sängen hela dagen den 26 december och väntade på att någon skulle höra av sig angående den lilla hästen. Till slut fick vi ett samtal och nu var det bestämt. Vi skulle åka och hämta hem honom den 2 januari 2009.


Wille innan han kom till mig.

Nu var det dags att börja vår långa resa mot att få lilla W till en ordentlig ridhäst. En resa som har kostat mycket blod, svett, tårar och pengar, ofantliga summor pengar. Redan till en början insåg jag att han inte kunde någonting i princip. Han kunde inte ens skrittas rakt fram, han var otroligt ostabil och stressad som individ. Jag insåg ganska fort att jag skulle få börja om helt från början. Vi började arbeta mycket från marken, med tömkörning, lite longering samt NH för att få hans tillit då han var mycket stressad och ouppfostrad på den tiden. Med tiden kom han till rätta och vi började lita mer på varandra, vi skrittade ut långa sträckor några dagar i veckan. Allt utan sadel så jag inte hade någon på de första 8 månaderna. Det var en härlig tid, trots att han inte kunde någonting. Det var när vi flyttade till Söderby Gård utvecklingen började ta fart. Vi kunde nu trava i en behagligare trav, formen var relativt ostabil fortfarande, men vi var på god väg. Vi fortsatte att träna varierat med mycket uteritter, klättring, cavaletti, löshoppning, övergångar etc. Wille började bli mycket snyggare i kroppen och i maj 2010 ställde jag ut honom. Trots att han fortfarande var ostabil i traven och kunde hamna tillbaka till sitt gamla snabba jag så blev han bättre och bättre för varje vecka som gick.


Wille på utställningen 29 maj 2010. Kavlitetsklass II, hem med två blåa rosetter.

Första juni flyttade vi från Söderby Gård till Lotteräng. Där började jag hoppa mer uppsuttet på killen då de hade en jättestor och fin gräsbana med mycket hindermaterial. Vi började träna galoppen mer och det gick framåt. Han utvecklades i en jättetakt och han var riktigt fin och stadig i både skritten och traven nu. Det visades mer och mer att W verkligen hade talang för hoppningen. Något som han verkligen älskade! Så på hösten ställde vi upp på vår första pay and jump. Wille var riktigt duktig för att vara så outbildad, vi tog det som en barnlek och hade kul med varandra.


Wille på vår första pay and jump hösten 2010.

Men vintern kom och något ridhus fanns det inte på Lotteräng. Det var ganska snart inpå vintern Wille slutade ta vänster galopp, och inte en enda gång under vintern tog han vänster galopp. Det tog väldigt hårt på mitt självförtroende och tålamodet började försvinna... Även idag, snart ett år senare har han fortfarande problem med vänstergaloppen. Något vi arbetar och kämpar med varje dag.


Wille under vintern vänstergaloppen var ett problem. Traven blev dock
bättre och bättre.

Efter exakt ett år på Lotteräng flyttade vi en fjärde gång, till gården vi står på nu: Fridhems Norrdals Gård. Här vill vi stanna, för här har vi allt. Stora fina hagar, ridhus, otroliga ridvägar, härliga stallkamrater, tillgång till tränare i både dressyr och hoppning. Perfekt för min och Willes fortsatta utveckling.

Har släppt alla krav på att han ska bli perfekt i nuläget, utan vi har kul tillsammans just nu, för att få tillbaka självförtroendet. Fortfarande med fina resultat. Han är otroligt härlig i traven, svävar på moln och han blir bara finare och finare för varje pass. Hoppningen har blivit så mycket bättre också, tack vare min tränare Ki Sanderson. Utan henne och min dressyrtränare Titti Stangel skulle jag och W inte vara där vi är idag. Tack vare dem ger de mig hopp om att en dag kommer Wille vara en riktigt fin ridhäst.

 
Min absolut bästa vän. Älskade, älskade häst. You will be the one.

Ska äntligen få rida på min häst ikväll! Lilla W fick en ganska ful spark på höger bak för exakt en vecka sedan, och senan var svullen i 4 dagar. Har promenerat, och skrittat barbacka fram tills idag. För idag ska jag rida ut i höstmörkret tillsammans med Becca. Det är hoppträning (som jag egentligen är med på, men inte nu när han varit dålig) i ridhuset, så det får bli en uteritt i mörkret.

Saknar min lilla korv jättemycket (Madde tog hand om W igår), och ska bli skönt att få göra annat än att skritta nu!

Min fina lilla bronco <3

Igår gav jag och Becca oss iväg på en planerat mysig skogstur i lite kuperad terräng. Vi valde att ta till vänster i en korsning som vi i vanliga fall brukar fortsätta in till höger på. Till en början var det jättemysigt. Härligt att rida längst en smal slingrig skogsstig, med gulröda löv som ligger som ett lapptäcke över marken, när solen sakta börjar gå ner bakom trädtopparna. Efter en kort stud kom vi till ett stopp. Det var lite sumpigare mark och en gångbro över som fotgänare använder för att slippa gå på den blöta mossen. Vi hoppade av och gick genom mossen med hästarna, helt utan problem. Det enda var att hästarna tyckte det var smått obehagligt att gå på ett underlag som sjönk en aning under fötterna på dem.

Vi satte oss på hästarna och fortsatte vår upptäcksfärd, med avspända och nyfikna hästar. Tills vi kommer till en ny gångbro (som bör tilläggas är att gångbroarna är endast tre-fyra plankor breda), dags att hoppa av igen. Denna gång var det lite sämre underlag, mycket vattenfylda pölar som man sjönk ner en aning, hästarna gick på trots att de tyckte det var lite obehagligt, även jag blev blöt om fötterna denna gång. Upp på ryggen igen.

Minns att Becca sa Nu får det inte bli mer stopp, tror inte hästarna kommer vilja gå igenom där igen om vi blir tvugna att vända tillbaka. Vi fortsatte, vi trodde att vi hade fritt fram tills vi möter en till gångbro, längre än de andra två. Hoppade av och bad Becca hålla min häst medan jag undersökte underlaget. Det var mycket värre än de andra två. Men det såg ut som man skulle kunna lirka sig runt för att ta sig över. Fel hade jag. Myggan gick på höger sida av gångbron medan Becca gick bredvid på bron. Tills han frös till och inte ville fram längre. Han stod i kärret med vatten upp över knäna. Becca hade svårigheter att få honom fram, men ännu mer svårigheter att få honom att backa tillbaka. Till slut var det bara en utväg, vilket var fram genom kärret och över till andra sidan. Myggan gick till slut framåt, trots svårigheterna att ta sig fram då varje steg sög allt hårdare fast hästen.

Jag, som hade min häst på andra sidan gångbron hade stora svårigheter att få fram lilla W. Man såg på honom att han var rädd och tveksam till att lita på mig när jag bad honom gå fram. Men fram gick han, min fina lilla häst, vi kom fram ett par steg, men fortfarande långt ifrån fast mark. Plötsligt ser jag hur hästen min sjunker ner till bringan. Paniken hann ikapp mig och jag gör det jag alltid gör när jag hamnar i panik, darrar på rösten och skrattar. Fick slita och dra och uppmuntra W att ta sig upp, det var väldigt svårt för mig att stänga av känslorna och behålla lugnet för hästens skull. Vet så många som varit med om samma sak där hästen fått panik och slitit sönder varje muskel/sena/ligament i sådana situationer. Eller ännu värre, fått något punkterat av sly som ligger under kärret.

Till slut, men en sista kraftansträgning, när Becca och Myggan tagit sig upp på fast mark, tog sig Wille upp. Hela jag skakade efteråt. Kunde knappt sätta foten i stigbygeln, så mycket skakade jag. Vi tog oss vidare genom skogen och till stora vändpan, äntligen en bred grusväg att rida på (hela ridturen har varit genom nästintill oorienterbar terräng). Vi började jogga av hästarna i en låg och öppen form, och avslutade med en lugn och fin galopp. Hästarna kändes otroligt fräscha trots allt som hänt. Även fast det som hände var otroligt obehagligt, både för oss ryttare och för hästarna var hästarna hur lugna som helst direkt efter vi kommit därifrån. Inget stressande alls från deras sida, det tog inte alls lång tid innan de gick och frustade på långa tyglar. Nöjda med sig själva och att vi tagit oss därifrån.

Jag vill bara avsluta med att jag och Becca kan ha de absolut bästa hästarna. Så starka, så ofattbart fantastiska! Riktiga krigarhästar. Och det känns så underbart härligt att känna att lilla W verkligen litar på mig, i alla situationer jag sätter honom i. Att trots att han är vettskrämd behålla lugnet och lita på mina val. Min fina, fina häst <3

Finaste killarna någonsin <3