I vanliga fall brukar jag sitta och drömma och fantisera om hur fantastisk hösten kommer bli. Varje gång efter sommarvilan så taggar jag till, blir mer motiverad och samlar in inspiration för hösten och vinterns träningar. Varje år lägger jag upp fler kortsiktiga mål och tränar hårt för att nå dem.

 

Nu sitter jag här med ont i hjärtat, typ en skärande smärta. Jag är så ovan att känna dessa typer av känslor då jag oftast stänger av och går på autopilot. Jag har lovat mig själv att försöka att inte stänga av då jag tar mer skada av att ignorera alla känslor, men det är så svårt. Jag har ingenting att planera för, ingenting att tagga till över, ingenting att drömma och fantisera om. Allt det där togs bort för några veckor sedan och kommer aldrig komma tillbaka. Känslan när allt hopp är onödigt går inte att förklara. Jag kravlar mig fram och försöker göra det allra bästa av situationen, men det är så svårt att hålla humöret uppe.

 

Jag har ingenting att hoppas på. Ingenting att planera och träna för. Jag kommer aldrig få trimma min Wille igen, jag kommer aldrig lägga fram mål om att utvecklas och prestera. Jag känner mig så fruktansvärt självisk när jag har dessa tankar. Självklart duger (fel ord) bara vår vänskap och tillit till varandra. Att få vara nära Wille och andas in hans doft. Men på något sätt kan jag inte låta bli att känna knivhuggen i hjärtat. Allt känns så jävla hopplöst och hemskt.

 

Alla andra får fortsätta leva vidare, med sina friska hästar, med sina mål och ambitioner, som ständigt uppnås. Jag kan inte låta bli att få jobbiga magsmärtor när jag ser mina nära och kära rida runt på sina fina prestationshästar. Kan inte låta bli att tycka synd om mig själv. Det blir verkligen inte bättre av att Wille har känts orytmisk och stötig i galoppen den senaste tiden heller. Ingenting kan gå min väg, ingenting kan kännas okej.