Idag tog jag ett intensivt pass i lilla ridhuset på min skrutt. Han kändes otroligt arbetsvillig och trevlig redan från start. Fokuserade på att lösgöra och lossa riktigt ordentligt vilket fungerade super idag. När W kändes mjuk gick jag över till galopp där jag tränade på halt - galopp - halt - galopp. Wille blev riktigt kvick och vi avslutade med att rulla på i en lång och låg form. Supernöjd med lilla buset <3

I veckan som var hände något mycket märkligt med lilla W. Jag kom som vanligt till stallet runt sextiden, gick direkt in till Wille och Myggans stalldel för att kolla så allt såg bra ut med dem - vilket det gjorde. Wille stod och åt av de resterna som fanns i hans hönät medan Myggan stod och sov. Sedan gick jag direkt ner till uteboxarna för att ta hand om två hästar jag och Becca har varit hästvakter åt. Det tog mig ungefär 50 minuter att ordna hästarna innan jag gick upp till stallet igen, där jag möts av att en stallkompis säger att Wille är ovanligt stressad i boxen. Jaja, tänker jag. Gud vad folk ska överdriva hela tiden... Men när jag kommer in till Wille och Myggan möts jag av en panikslagen Wille. Han kastar sig av och ann, backar, går fram igen, backar osv. Jag går in till honom för att försöka lugna ner honom men han tycks inte ens märka mig. Han till och med börjar gå ut ur boxen, vilket han vet att han absolut inte får göra utan min tillåtelse. - Det här är inte min häst längre!

 

Wille står i en liten stalldel med fyra boxar, varav två är lediga. Så jag stoppar in honom i en av de lediga boxarna mittemot hans egna box medan jag tänkte mocka. Väl där inne blir han värre och börjar stegra och ha sig (har aldrig, under mina fyra år med min häst sätt min häst stregra. Nu gjorde han det gång på gång). Så jag öppnar upp boxen och ut flyger Wille som springer till sin egna box, hoppar över skottkärran som står för dörröppningen och in i boxen. Väl inne fortsätter attakerna och han vill ut igen. Helt galet, har aldrig sett något liknande. Jag tar av täcket för att kolla igenom allt möjligt, lysnar på tamljud, andning, någon skada eller liknande - ingenting!

 

Paniken stiger och till slut kommer veterinären, som inte heller hittar något fel överhuvudtaget. Han får lugnande och veterinären åker hem. Efter fem minuter börjar Wille leva rövare i boxen igen, med lugnande i blodet. Jag tar genast ut honom och tar in honom i en annan stalldel där han lugnar ner sig direkt. Prövar att ta tillbaka honom till vårt eget stall där han vägrar först att gå in sedan in i en av de tomma boxarna där han beter sig normalt. Prövar sedan att försöka få in honom i sin egna box vilket han vägrade att göra, fick till slut backa in honom. Tyvärr fick jag ta ut honom direkt igen då han började panika igen. Så han fick sova i en av de tomma boxarna under natten.

 

Dagen efter var han normal igen, och kunde gå in i sin egna box utan problem. Frågan är vad sjuttom som har hänt min häst? Om det hade varit på morgonen dagen efter nyår hade jag förstått att det var raketer eller att någon som inte ska vara i stallet har varit där och skrämt upp honom. Men det här hände liksom under den korta tiden jag var nere och tog hand om utehästarna... Paniken i min häst höll i sig i 2 1/2 konstant. Jag. Fattar. Inte. Min häst som aldrig blir riktigt rädd, och när han blir rädd sitter det i bara några minuter, och mina lugnande ord hjälper honom alltid att ta sig ur sin onda cirkel. Men inte denna gång.

För exakt fyra år sedan vid den här tiden var jag, Madeleine och Joakim på väg hem från Hööks. Min alldeles första foderhäst stod och väntade i sin nya box på Molnby. Det var med blandade känslor: rädsla, lycka och förväntan. Hur skulle det här gå? En liten skrutten varmblodsvalack på fem år stod med en nyfiken men trött blick när jag provade den nya fina lädergrimman och det nya tjocka mysiga stalltäcket. Tänk vad tiden går fort egentligen, det känns som jag har haft lilla W som min bästa vän hela mitt liv, men samtidigt så känns det som förra månaden han lastades på och åkte mot sitt nya liv hos mig.

 

Här nedan kommer en bildbom från vår tid tillsammans, ett litet litet urval från vårt liv tillsammans, från att vara min till synes värdelösa foderhäst är han nu min alldeles egna underbara, fina och fantastiska häst. Jag hoppas att jag får dela många långa år till tillsammans med min bästa vän. Han är verkligen the one.