Något jag alltid har gjort, och kommer alltid göra, är att sköta skötseln av mina hästar till hundratio procent. Jag tycker att mockning, diska ur hinkar m.m. är minst lika viktigt som motion av min häst. Jag mockar väldigt fort, då jag har en lättmockad häst samt en utvecklad teknik som fungerar för mig, men jag är fortfarande otroligt noggrann. Jag har aldrig haft bedd till mina hästar, fram till nu, då jag tyckt att det är fräschast att ta bort allt. Nu har jag bytt strö till spånpellets som är mycket lättmockat och lätt att få till en fin och bra bedd. Därför har jag valt att pröva mig på bedd. Vilket fungerar utmärkt! Utan att skryta har jag nog en av de fräschaste boxarna (mycket tack vare min otroligt renliga häst). Allt ska vara rent och fint och prydligt skött. Förr var allt läder nypolerat efter varje användning, riktigt så duktig är jag tyvärr inte längre men skulle gärna vilja bli igen. 

 

Inte minst är skötseln av min häst otroligt viktig för mig. Även de dagar jag inte rider står han skinande ren i sin box. Jag älskar att se min häst med glänsande päls och en fin lyster. Det är ett tecken för mig att han mår bra på insidan och utsidan, vilket är otroligt viktigt. Jag är stolt över min häst varje dag då han ser så välmående ut. Sen är jag lite av en perfektionist på gott och ont. Varje hårstrå ska ligga rätt, man och svans ska vara skinande rent, hovarna ordentligt kratsade och rengjord runt mule, ögon och anal. 

 

 

Jag gillar att vara besatt av att min häst ska vara ren. Jag gillar att ha en glänsande ren häst. Jag gillar, snarare älskar, att hela tiden få komplemanger för hans tjocka fina svans, för det får jag faktiskt! Och jag tar åt mig allting och känner mig extra duktig. För utan mig och det arbete jag lagt och lägger ner på Willes yttre hade han inte sett ut som han gör. Han hade världens tunnaste svans (usch!!!) glanslös päls och lång stripig man när han kom hem till mig. Och från dag ett har jag arbetat på att förbättra allt med honom. Nu är han så vacker min fina häst! Jag kommer nog alltid vara så pass noggrann som jag är, det är liksom en del av mig och hur jag sköter mina djur. Om jag fick bestämma själv skulle jag vara ännu mer noggrann än vad jag är. Jag mår helt klart bäst när jag verkligen tagit mig tiden att grundligt sköta allting i stallet.

 

De som känner mig vet att jag helt är för daglig utevistelse, gärna många långa timmar året om, i en liten eller större flock i kuperad hage. Det är i alla fall det optimala för mig och min häst. Sen är det såklart ett omdiskuterat ämne där många kanske väljer att ställa sin häst ensam i en mindre hage färre timmar om dagen pga skaderisken. Alla har rätt till egna åsikter och de får ta hand om sina hästar bäst dem vill, sålänge hästen inte kommer till större skada. Det är i alla fall min filosofi. Men vartifrån går gränsen "större skada"? Jag har valt att sätta mig in i ämnet lite mera och tänkte dela med mig av det till er läsare.

 

Forskning visar att hästar som inte får möjligheten att röra på sig tillräckligt kan drabbas av både psykiska och fysiska problem. Några få exempel på detta är som många kanske känner till: kolik, stereotyper, galliga ben m.m. Hästar som rör på sig för lite får en sämre blodcirkulation i benen (de blir galliga) samt får sämre hovkvalité. En dålig hovkvalité är aldrig bra och hästen får sämre förutsättningar för att bli en hållbar och frisk häst. Dåliga hovar kan även leda till ryggproblem och andra difusa problem som kan ta lång tid att reda ut orsaken till.

 

 

En häst som är stel och samtidigt inte får röra på sig tillräckligt mycket blir ännu mer stel och till slut börjar felbelasta, vilket i sin tur kan leda till allvarligare skador. Om hästen istället har möjlighet till att röra sig fritt får den automatiskt en jämnare belastning och en eventuell stelhet mjukas upp. Även senor och leder påfrestas markant när hästen står stilla mycket. Om du då inte värmer upp hästen ordentligt innan ridning sliter du rejält på hästen.

 

Detta fenomen är så vanligt, och jag ser det ofta! Hästar som gått ut i hagen ett par timmar på förmiddagen, kommer in och står still många timmar innan ägaren kommer till stallet och rider på ganska direkt. Så hemskt att se! Jag kan ibland undra om dessa människor skulle agera annorluna om de fick all fakta framför sig...?

 

Lungorna är även dem två muskler som behöver röra på sig för att må bra. Har du då en häst som hostar när du börjar ditt ridpass kan det mycket väl bero på att lungorna är underventlierade. Det är (såååååå) viktigt att hästen får en chans att syresätta sig, med andra ord: skritta fram ordentligt innan du börjar rida ordentligt. Speciellt om den stått still i boxen innan ridpasset.

 

 

Det här är bara några åkommor som kan uppstå av att hästen står stilla för många timmar om dagen. Alltså är det bättre att välja att ha hästen ute i en större hage färre timmar om dagen, än att ha den i en liten ruta flera timmar om dagen. Fakta! Hur folk kan välja att ha sina hästar stillastående pga skaderisken är för mig helt sjukt. Flertalet forskare visar på att skaderisken ökar när hästen inte får röra på sig tillräckligt. Det är så att hästar som går i folk i större hage (kan även tänka mig att det är samma för de hästar som går själva i stor hage) rör på sig minimalt oavsett, just för att dem inte behöver vandra för att hitta mat (som vildhästarna gör). Om du då istället samlar på energin i en box eller i en liten hage, ja... man förstår väl själv?

Är det något som jag vet, något som jag är stensäker på att jag kommer känna resten av mitt liv, är att mina djur är värd allt. Just nu är jag inne i en ganska jobbig period, jag känner svek när jag tänker på vänner, vänner som jag trodde var mina allra närmsta. Ledsamhet att ingenting känns som det var, eller ska vara. Förtvivlan för att jag inte vet hur jag ska hantera alla känslor samt ilska att vänskaper jag trott på glider isär till något jag nästan känner att jag inte vill ha.

 

I all denna sörja söker jag tröst i mina djur. Mina fantastiska, underbara, fina djur. Det känns så lätt att vara med dem, låta handen glida genom den varma och mjuka pälsen, att få känna villkorslös kärlek till något som jag vet aldrig kommer svika mig. Det känns så skönt, att jag har något liksom. En liten gnutta lycka, som inte sviker mig eller får mig känna mig obehövd.

 

Idag var jag iväg till mitt gamla stall för att genomföra ett fotojobb. Jag skulle nämligen fotografera min vän Victoria och hennes nya häst Ita. De passar verkligen varandra och de gör sig bra på bild. Här nedan bjuder jag på ett par av mina favoriter från dagen.

 

Under styrelsemötet för Söderby Ryttarförening fick vi veta att i början av november månad kommer två veterinärer ut till gården och håller ett föredrag och ridunderlag och vikten med ett bra underlag, för oss medlemmar. Jag blev otroligt glad när jag fick höra detta då jag alltid strävar efter att få lära mig nytt hela tiden. Ridunderlag är något som jag tycker är intressant, och jag är extremt noggrann med att variera underlaget när jag tränar min häst. Så det kommer bli väldigt kul att få vara med på en sådan kurs och lära sig mer. Speciellt nu när jag går i köptankar på en unghäst där jag kan bygga upp en frisk och sund häst från grunden. Självklart kommer anteckningsblocket vara med och jag kommer dela med mig av det jag lärt mig här på bloggen.

 

Men tills vidare kan ni titta på denna video som jag kom över hos SLU. Den handlar just om forskning på underlag och de olika delarna som måste stämma för att få ett så optimalt underlag som möjligt. 

 

 

Wille har världens mest speciella mule. Eller jag vill i alla fall påstå det. Den är alldeles rund och go, med stora näsborrar som han gärna drar upp. Ser lite ut som att han ser märkvärdig ut och drar på nästan. Sedan har han en fyrkantig underläpp med extra fläsk. Haha, svårt att förklara, men de som känner Wille förstår exakt vad jag menar. Vilket som är det världens gulligaste mule och väldigt pussvänlig.

 

Kom över en gammal bild på Wille. Här hade jag ändå haft honom i lite mer än ett år, där han lagt på sig både på hull och muskulatur. Förstå hur han då såg ut när jag hämtade hem honom? Det går nästan inte att jämföra med hur han ser ut idag... Och då är han ändå ur form och har tappat ganska mycket på sin överlinje. Såklart är det kul att se skillnad på hur han ser ut i kroppen, men jag tyckte ändå att Wille var fin när kortet från 2010 togs... Nu skulle jag skämmas ihjäl om min häst såg ut på detta vis...

 

Nu när jag vet vad Wille har för problem så vill jag självklart göra allt jag kan för att få hans tillvaro så behaglig som möjlig. Det innebär en mer anpassad ridning, extra omsomsfull skötsel samt tillskott. Jag kan erkänna att jag aldrig varit för fodertillskott och dyl. Men då när man använder sig av det i förebyggande syfte. Jag tror nämligen att man gör hästarna en björntjänst. Samma åsikter har jag om användandet av skydd och lindor - men det är ett ämne som förtjänar ett eget inlägg. 

 

Nu när jag har en häst med Artros och Osteochondros känner jag att fodertillskott och annat kan hjälpa honom. Inte så att jag tror att min häst mirakulöst blir botad (går i och för sig inte då problemen är kroniska), och inte heller försöker jag dölja symtomen. Snarare att jag vill göra det så behagligt som möjligt för min häst. Glycosamin gav jag till Smirre som hade spatt och andra problem med lederna. Först hade jag tänkt att pröva det på Wille också, eftersom det är glidlederna i knäna som är det största problemet för honom, men så kom jag över information om hyaluronsyra. Det är ju det som veterinärerna sprutar direkt in i lederna vid behandlig av just leder. Så detta kändes verkligen självklart för mig att pröva på min häst! Har bara gett tre doser hittills, så kan inte riktigt säga om jag känner någon skillnad än. Ska bli mycket intressant om jag märker någon skillnad på Wille. Skulle vara så kul om det fungerade och det blev mer behagligt för min lilla prinskorv.

 

Om ni är intresserade av att veta mer om hyaluronsyra kan ni trycka här.

I måndags tog jag ett supersnabbt pass i stora ridhuset på lilla W. Hade lite bråttom hem men Wille behövde få röra på sig då han vilat (tyvärr) mycket på senaste. Vila är ju inte direkt det han behöver nu med hans åkommor men ibland räcker man inte till och livet ser inte alltid likadant ut. Nåväl, passet bestod av att rida loss och mjuka upp i sidorna, speciellt i den vänstra då han tycker det är jobbigt att sträcka ut. Det gick fint och han var harmonisk och mjuk hela tiden. Det var bara jag som red som en riktig kratta, men min lille häst var minsann på topp. 

 

Gick ganska snabbt över till att överböja och rulla på i galoppen i olika tempon. Även där var han superfin och allt klickade så bra. Är inte det fantastiskt då jag hade så ont om tid? När jag hade motionerat honom i 25 minuter kände jag mig helt klar. Han var nöjd och jag var nöjd. Är inte mycket för att nöta och nöta, även om jag är för att rida ordentligt och länge då hästar är djur som ska röra på sig. Ibland blir det kortare och mer intensiva pass, men jag tror att även detta är bra för att bygga upp en hållbar häst.

 

Idag red jag istället ut ensam, vilket var länge sedan jag gjorde. Har ju alltid annars Becca med mig, men nu när Myggan är konvalicent så blir det lite mer ensamträning för mig och W. Hade tänkt att galoppjobba lite på grusvägarna men klockan blev för mycket så det slutade med att jag red på fältet istället. Wille var lite seg och svår att aktivera, men trots det kändes han fin att rida. Tog lite trav och galopp där underlaget tillät. Galoppen kändes finare än vad det gjort på mycket länge, vilket är kul. Så passade på att försöka plocka upp honom mer i formen, vilket gick bra. Han tappade rytm några få gånger, men vet inte om det var på grund av att han inte orkade eller om det var mer för att han inte vågade ta för sig ordentligt på grund av underlaget.

 

Med allt som hänt med min häst, och nu med min väns häst så känns hela grejen med hästar jobbigt. Vad ska man göra för att få en hållbar häst? Här tar jag hand om min häst som en perfektionist, rider mycket varierat, mjuk ridning och eftersträvar självbärighet utan genvägar. Ändå sitter jag här med en trasig häst, likså min vän. Var är rättvisan? Nu är inga av felen på våra hästar vårt egna fel, utan de har funnits där utan att vi vetat om det.

 

Men hur ska man göra då? Rötga hela hästen betyder inte att hästen är felfri. Man kan omöjligt ta plåtar på allt. Nä, det hela känns aningen hopplöst just nu. Men ändå vill jag ju inte tänka så, för jag älskar att hålla på med hästar, men jag är trött på att det alltid är någonting som är fel, eller som stoppar upp ens drömmar.

 

I och med allt det här, med våra skador som helt enkelt är överansträngning och att de tagits för hårt som unghästar gör att jag inte känner för att köpa en vuxen häst igen. Varför riskera samma sak? Risken att den vuxna hästen har problem är ju bra mycket större än om man köper en ettåring. Samtidigt kommer det vara många långa år utan att rida om man köper en unghäst. Men jag antar att någon gång kan ju vara den första att prova om hela unghästkonceptet fungerar bättre.

 

Så just nu sitter jag och kollar på lägenheter och unghästar. Det är mycket att tänka på nu, samt att jag bör sätta igång med lite uppsatsskrivande. Och gå ut med hunden...