Tänkte göra en utförligare presentation av Wille och vår resa tillsammans.

Det hela började med att jag slutade på min medryttarhäst Smirnoff, även kallad Smirre. Anledningen till att jag slutade som medryttare var för att jag skulle börja min sista termin på gymnasiet och trodde att skolan skulle ta allt för mycket tid, och ville verkligen satsa stenhårt på betygen. Det visade sig dock att jag hade lättare för de nya kurserna än vad jag hade trott och skolan dansade på som en barnlek. Jag bestämde mig då för att skaffa mig en foderhäst. Visste inte då om jag verkligen ville vara hästägare och tyckte att foderhäst var något för mig just då. Jag behövde inte tjata så mycket på mamma utan hon ringde på annonser som jag tyckte var av intresse. Jag fastnade extra mycket, nej, jag blev kär i en liten brun häst. Honom ville jag bara ha! Efter mycket om och men så ändrade sig ägaren till hästen och ville ha kvar hästen. Jag blev mycket ledsen och kände för att "ge upp". Hittade inte någon annan häst jag ville ha. Alla var så tråkiga, tilltalade inte mig överhuvudtaget. Trots välutbildande med fina meriter. Nej, Anna Gylling hade tappat hoppet.

Så var det en kväll i december då min mamma sagt att hon ringt på en annons som hon tyckte lät intressant, och att vi skulle åka tillsammans med pappa mot Arlanda för att titta på hästen. Fick se annonsen och förstod inte riktigt först vad det var som var så lockande. Varmblodsvalack på 5 år. Skulle jag vara intresserad av en travhäst? Ja, kan säga att jag hade en del fördomar och var en aning skeptisk. Jag åkte med i alla fall, vad skadar det att åka och kolla?

Tji fick jag. Klev in i det mysiga lilla stallet på fyra boxar, möttes av fyra söta travhästar och kom fram till hästen som låg ute på annons. Jag behövde bara se in i hästens ögon och jag var fast. Fan. Han var så söt på ett konstigt sätt, så snälla vackra ögon. Med lång päls och lång stripig man. Vi stod och pratade där ett tag, Alexandra som förra ägaren heter, berättade att han inte håller för travet då han är felbyggd för att trava fort. Vi skakade hand och åkte därifrån. Varken jag eller mamma kunde sluta tänka på den lilla skruttna hästen. Vi låg i sängen hela dagen den 26 december och väntade på att någon skulle höra av sig angående den lilla hästen. Till slut fick vi ett samtal och nu var det bestämt. Vi skulle åka och hämta hem honom den 2 januari 2009.


Wille innan han kom till mig.

Nu var det dags att börja vår långa resa mot att få lilla W till en ordentlig ridhäst. En resa som har kostat mycket blod, svett, tårar och pengar, ofantliga summor pengar. Redan till en början insåg jag att han inte kunde någonting i princip. Han kunde inte ens skrittas rakt fram, han var otroligt ostabil och stressad som individ. Jag insåg ganska fort att jag skulle få börja om helt från början. Vi började arbeta mycket från marken, med tömkörning, lite longering samt NH för att få hans tillit då han var mycket stressad och ouppfostrad på den tiden. Med tiden kom han till rätta och vi började lita mer på varandra, vi skrittade ut långa sträckor några dagar i veckan. Allt utan sadel så jag inte hade någon på de första 8 månaderna. Det var en härlig tid, trots att han inte kunde någonting. Det var när vi flyttade till Söderby Gård utvecklingen började ta fart. Vi kunde nu trava i en behagligare trav, formen var relativt ostabil fortfarande, men vi var på god väg. Vi fortsatte att träna varierat med mycket uteritter, klättring, cavaletti, löshoppning, övergångar etc. Wille började bli mycket snyggare i kroppen och i maj 2010 ställde jag ut honom. Trots att han fortfarande var ostabil i traven och kunde hamna tillbaka till sitt gamla snabba jag så blev han bättre och bättre för varje vecka som gick.


Wille på utställningen 29 maj 2010. Kavlitetsklass II, hem med två blåa rosetter.

Första juni flyttade vi från Söderby Gård till Lotteräng. Där började jag hoppa mer uppsuttet på killen då de hade en jättestor och fin gräsbana med mycket hindermaterial. Vi började träna galoppen mer och det gick framåt. Han utvecklades i en jättetakt och han var riktigt fin och stadig i både skritten och traven nu. Det visades mer och mer att W verkligen hade talang för hoppningen. Något som han verkligen älskade! Så på hösten ställde vi upp på vår första pay and jump. Wille var riktigt duktig för att vara så outbildad, vi tog det som en barnlek och hade kul med varandra.


Wille på vår första pay and jump hösten 2010.

Men vintern kom och något ridhus fanns det inte på Lotteräng. Det var ganska snart inpå vintern Wille slutade ta vänster galopp, och inte en enda gång under vintern tog han vänster galopp. Det tog väldigt hårt på mitt självförtroende och tålamodet började försvinna... Även idag, snart ett år senare har han fortfarande problem med vänstergaloppen. Något vi arbetar och kämpar med varje dag.


Wille under vintern vänstergaloppen var ett problem. Traven blev dock
bättre och bättre.

Efter exakt ett år på Lotteräng flyttade vi en fjärde gång, till gården vi står på nu: Fridhems Norrdals Gård. Här vill vi stanna, för här har vi allt. Stora fina hagar, ridhus, otroliga ridvägar, härliga stallkamrater, tillgång till tränare i både dressyr och hoppning. Perfekt för min och Willes fortsatta utveckling.

Har släppt alla krav på att han ska bli perfekt i nuläget, utan vi har kul tillsammans just nu, för att få tillbaka självförtroendet. Fortfarande med fina resultat. Han är otroligt härlig i traven, svävar på moln och han blir bara finare och finare för varje pass. Hoppningen har blivit så mycket bättre också, tack vare min tränare Ki Sanderson. Utan henne och min dressyrtränare Titti Stangel skulle jag och W inte vara där vi är idag. Tack vare dem ger de mig hopp om att en dag kommer Wille vara en riktigt fin ridhäst.

 
Min absolut bästa vän. Älskade, älskade häst. You will be the one.