Igår gav jag och Becca oss iväg på en planerat mysig skogstur i lite kuperad terräng. Vi valde att ta till vänster i en korsning som vi i vanliga fall brukar fortsätta in till höger på. Till en början var det jättemysigt. Härligt att rida längst en smal slingrig skogsstig, med gulröda löv som ligger som ett lapptäcke över marken, när solen sakta börjar gå ner bakom trädtopparna. Efter en kort stud kom vi till ett stopp. Det var lite sumpigare mark och en gångbro över som fotgänare använder för att slippa gå på den blöta mossen. Vi hoppade av och gick genom mossen med hästarna, helt utan problem. Det enda var att hästarna tyckte det var smått obehagligt att gå på ett underlag som sjönk en aning under fötterna på dem.

Vi satte oss på hästarna och fortsatte vår upptäcksfärd, med avspända och nyfikna hästar. Tills vi kommer till en ny gångbro (som bör tilläggas är att gångbroarna är endast tre-fyra plankor breda), dags att hoppa av igen. Denna gång var det lite sämre underlag, mycket vattenfylda pölar som man sjönk ner en aning, hästarna gick på trots att de tyckte det var lite obehagligt, även jag blev blöt om fötterna denna gång. Upp på ryggen igen.

Minns att Becca sa Nu får det inte bli mer stopp, tror inte hästarna kommer vilja gå igenom där igen om vi blir tvugna att vända tillbaka. Vi fortsatte, vi trodde att vi hade fritt fram tills vi möter en till gångbro, längre än de andra två. Hoppade av och bad Becca hålla min häst medan jag undersökte underlaget. Det var mycket värre än de andra två. Men det såg ut som man skulle kunna lirka sig runt för att ta sig över. Fel hade jag. Myggan gick på höger sida av gångbron medan Becca gick bredvid på bron. Tills han frös till och inte ville fram längre. Han stod i kärret med vatten upp över knäna. Becca hade svårigheter att få honom fram, men ännu mer svårigheter att få honom att backa tillbaka. Till slut var det bara en utväg, vilket var fram genom kärret och över till andra sidan. Myggan gick till slut framåt, trots svårigheterna att ta sig fram då varje steg sög allt hårdare fast hästen.

Jag, som hade min häst på andra sidan gångbron hade stora svårigheter att få fram lilla W. Man såg på honom att han var rädd och tveksam till att lita på mig när jag bad honom gå fram. Men fram gick han, min fina lilla häst, vi kom fram ett par steg, men fortfarande långt ifrån fast mark. Plötsligt ser jag hur hästen min sjunker ner till bringan. Paniken hann ikapp mig och jag gör det jag alltid gör när jag hamnar i panik, darrar på rösten och skrattar. Fick slita och dra och uppmuntra W att ta sig upp, det var väldigt svårt för mig att stänga av känslorna och behålla lugnet för hästens skull. Vet så många som varit med om samma sak där hästen fått panik och slitit sönder varje muskel/sena/ligament i sådana situationer. Eller ännu värre, fått något punkterat av sly som ligger under kärret.

Till slut, men en sista kraftansträgning, när Becca och Myggan tagit sig upp på fast mark, tog sig Wille upp. Hela jag skakade efteråt. Kunde knappt sätta foten i stigbygeln, så mycket skakade jag. Vi tog oss vidare genom skogen och till stora vändpan, äntligen en bred grusväg att rida på (hela ridturen har varit genom nästintill oorienterbar terräng). Vi började jogga av hästarna i en låg och öppen form, och avslutade med en lugn och fin galopp. Hästarna kändes otroligt fräscha trots allt som hänt. Även fast det som hände var otroligt obehagligt, både för oss ryttare och för hästarna var hästarna hur lugna som helst direkt efter vi kommit därifrån. Inget stressande alls från deras sida, det tog inte alls lång tid innan de gick och frustade på långa tyglar. Nöjda med sig själva och att vi tagit oss därifrån.

Jag vill bara avsluta med att jag och Becca kan ha de absolut bästa hästarna. Så starka, så ofattbart fantastiska! Riktiga krigarhästar. Och det känns så underbart härligt att känna att lilla W verkligen litar på mig, i alla situationer jag sätter honom i. Att trots att han är vettskrämd behålla lugnet och lita på mina val. Min fina, fina häst <3

Finaste killarna någonsin <3