Igår lånade Madde lilla W och jag tog Myggan ut på en skrittur. Det var jättemysigt att rida i solnedgången, tills det blev mörkt och både jag och Madde satt och hetsade varandra (båda två är extremt mörkrädda). Vi lyckades i alla fall ta oss runt Gustavsberg och Mamrelund utan problem, tills vi kom hem på stallplan. Jag hade precis hoppat av Myggan när lilla W backar mot Myggan för att markera med en spark. Jag förstår helt och hållet varför Wille tröttna och sparka mot Myggan eftersom han gått och bitit Wille under hela ridturen. Dock träffade Wille mitt stackars knä istället för Myggan. Först kände jag ingenting, tills det började ila i hela kroppen och slutligen bultade knät i smärta.

Jag brukar inte gråta när jag gör illa mig, jag har liksom brutit käken efter en hästolycka med min förra häst, utan att ens röra en min, men nu kunde jag inte hejda mig själv. Jag ramla ihop på gårdsplan, halvgråtandes samtidigt som jag försöke prata. Trodde först något var brutet eftersom jag kände mig spyfärdig och kunde inte resa mig. Men efter en stund lyckades jag samla kraft att resa mig upp. Det gjorde ont, så ont, men kunde inte gör annat än att stoppa in hästarna och fortsätta med mockning och matfix. Nu, dagen efter, gör det betydligt ondare, så det blir inget trim i ridhuset idag för min del. Kan knappt gå, så vågar inte rida på mitt knä. Vill försöka spara mig till hoppträningen nästa vecka så ska försöka arbeta lite från marken och göra lättare dressyrarbeten. Så kan det gå...

Har ingen relevant bild till inlägget så slänger in en på mig och
min fina lilla prins från förra hösten istället.