Ja, något som jag inte delat med mig här i bloggen är när jag hade trampat ner i ett riktigt svart hål. Var så less på allting som hade med hästar å göra. Eller nä, inte riktigt sant. Jag hade mer gett upp hoppet om Wille. Det var det jag kände då, och det jag sa då. Att jag skulle minsann inte ha kvar honom, att han krävde för mycket jobb och tålamod. Något som jag inte hade kvar.

Nu med facit i hand skäms jag ögonen ur mig. Hur jag kunde känna och säga så om min bästa vän. Jag är själv en människa som inte klarar av människor som inte ser hur mycket dem har. Att de ständigt känner sig besvikna på sina hästar etc. Hur kan då jag, som står bakom varje ord när det gäller att man aldrig ska skrika till en häst, göra precis det?

Minns det så väl, det var för lite mer än en och en halv månad sedan jag satt på knä i Willes hage och skrek stämbanden ur mig. Jag skrek och skrek, tills det inte gick att få fram någonting längre. Jag grät av ilska, sorg och för jag var besviken. Jag var besviken på mig själv, så jävla arg på mig själv. Känns som en dum sak att bli så arg för, men jag satt där och skrek för att Wille hade under två veckors tid vägrat bli fångad i hagen. Det tog ungefär två timmar varje dag att få in honom, och det var ett jobb för minst fem personer.

Jag var besviken och arg på mig själv. För det är ju mig det är fel på när hästen inte vill komma till mig, eller hur? Men vad hade jag då gjort som fått Wille att sluta söka min närhet? Något som vi haft under snart tre års tid. En genuin kärlek till varandra. Jag litar på honom, och han litar på mig. Vad har jag gjort för att han slutat dra sig till mig?

Jag insåg inte då, utan några veckor senare att det var mitt tålamod, min prestationsångest och mitt ständiga rusande till att "bli klar" med honom som förstört i princip allting. Jag hade helt ruskat bort tankarna på att han faktiskt känner av när jag blir besviken på mig själv. Men hur skall han kunna förstå det? Att jag är arg och besviken på mig själv? Hela mitt kroppspråk säger ju att allting är fel. Stackarn tar det istället som om det är han det är fel på. Och väljer att fly. Vilket är helt naturligt.

Mår så illa när jag tänker på det nu. Att jag var så nära på att sälja min bästa vän, på grund av att jag är en dålig människa. För det var jag, utan tvekan. När jag insåg vart problemet låg valde jag att börja om på nytt. Vi tog det lugnt i någon vecka, med mycket mys och träning från mark. Började smått bygga på förtroendet igen, vilket gick ganska snabbt. Nu följer han mig som en hund igen. Och nu inser jag hur jag saknat den relationen, när vi liksom blev ett enda samspel. Det hade försvunnit i all panik över att lägga upp perfekta träningsplaneringar, träna för tjugo olika tränare, utvecklas för varje pass etc. I dagsläget tränar jag med en inställning att det får ta sin tid, precis samma tänk jag hade när han precis kommit hem till mig. För inte krävde jag att han skulle kunna göra galoppslutor när han kom till mig som en femåring från travet. Jag har inte prestationsångest längre, och det får som sagt ta den tid det tar. Jag märker att W trivs mer och mer vilket gör att det inte uppstår några missförstånd i den vardagliga hanteringen/ridningen längre. Allting bara flyter på, utan problem. Tänk vad mycket en ändrad sinnesstämning kan göra.

Han är allting jag vill ha, och jag skäms för hur jag resonerade för någon månad sedan. Vad jag hade blivit för något. Men jag uppskattar honom tusen gånger mer idag, att han, trots att jag varit ett svin, står där tålmodig och väntar på mig. Säkert undrandes varför mamma är så ledsen och arg jämt...

<3