Nu har det snart gått två veckor sedan jag fick det jobbigaste beskedet i mitt liv. Har inte orkat skriva ner allt jag känner, har inte riktigt orkat säga allt jag känner heller. Till viss del har jag öppnat upp men inte helt, vet inte ens om jag någonsin kommer göra det.

 

Nåväl, det hela började för snart tre år sedan. Wille slutade fatta vänster galopp och visade stor ovilja att ens försöka. Med tiden har det blivit bättre. Vi har tränat, nött, betalat dyra behandlingar, klinikundersökningar, dyra träningar för duktiga tränare - ja allting helt enkelt. Som hästägare når man en viss gräns när det till slut känns helt hopplöst, vilket det har gjort flertalet gånger för mig. Jag har svurit, gråtit, skrikit över situationen och det stopp vi har haft i vår utveckling tillsammans så många gånger. Men det har alltid funnits ett litet, litet hopp som gjort att jag fortsatt kämpa. Jag har nog den mest fantastiska häst i världen, som under vår resa försökt, gång på gång, försökt göra mig till lags med all kraft han haft. Nu med facit i hand kan jag säga att min häst är en riktig krigare, en riktig kämpe.

 

Eftersom Wille har gått igenom hälsokontroller med bravur, fått beröm för fina jämna muskler, vacker päls, inställning, arbetsvilja och världens största hjärta var det ingen, inte ens veterinärer som kunde misstänka att det var något större fel. Eftersom jag har använt mig av så många kunniga och duktiga yrkesmän och klinikmottagning har jag aldrig varit orolig för något - att något skulle vara fel egentligen.

 

Efter det senaste kiropraktorbesöket i maj växte mitt hopp ännu mer. Det här skulle vi fixa nu. Jag har äntligen fått en uppgift att utföra som skulle göra Wille bättre. Efter en månad i skog och mark, svår terräng med mycket "trampa", hade ingen förändring skett. Jag kontaktade Malin och frågade om detta var normalt, "nej" fick jag som svar. En vecka senare hade jag bokat tid och stod nu tillammans med Madde på Mälarkliniken i Sigtuna.

 

Återigen gick Wille igenom böjprov m.m. utan anmärkningar. Jag visade problemet i longeringen och Peter, min veterinär, höll med mig och Madde om att vi skulle gå vidare ändå. Han kände en liten svullnad på insidan av vänster bakknä. Därför bestämde vi oss för att släcka ner och sedan longera ännu en gång. Denna gång var det bättre. Han hade fortfarande problem att fatta, men när han väl gjorde det rullade det på som aldrig förr. Peter frågade om jag ville röntga för att kolla om det var något med vänster bakknä. Mitt svar var ganska självklart, kosta vad det får kosta.

 

Vi bestämde oss för att röntga både vänster och höger bakknä för att kunna jämföra med varandra. Känslan att få sätta sig bakom datorskärmen med min hästs plåtar och få höra att "det här ser inte bra ut" är obeskrivlig.

 

Artros i vänster bakknä men även Osteochondros i höger bakknä. Världen frös liksom till och jag kunde inte göra annat än nicka och stirra in i skärmen. Tårarna låg bara och väntade på att få rinna ner för kinderna, men på grund av min sociala fobi försökte jag för kung och fosterland hålla tårarna inne. Såklart misslyckades jag. Känslan att gå från röntgen för att ta ut min häst ur dagboxen var olidlig. Att se min välvårdade, välmusklade, välridna, välmående häst stå och vänta på mig var det hemskaste jag någonsin varit med om.