Ända sedan jag skaffade häst har jag alltid haft en tradition att rida ut på en långtur med vänner.

2004: första julen med Smirre. Han stod då på Hagby och min barndomsvän Malin hade sin medryttarhäst Minerva i grannstallet. Red ut på en långtur på ca fyra timmar. Vi red hem till mig i Löttingelund via Efrahemsberg, fick lite varm choklad av mamma och pappa, vidare via Fågelsången red vi till Täby Kyrkby och hem till Malins föräldrar. Där fick både vi och hästarna pepparkakor. Sen hem till Hagby igen. Det var även under denna ridtur jag lyckades komma över min rädsla för att galoppera efter ridolyckan tidigare under den hösten. Det var en underbar julritt, faktiskt den bästa jag har haft hittills.

2005: Stod fortfarande på Hagby med Smirre. Red ut tillsammans med stallkompisarna där. Inget jag minns speciellt mycket ifrån dock...

2006: stod fortfarande på Hagby med Smirre (flyttade därifrån på nyårsafton). Red ut på en ridtur tillsammans med en annan barndomsvän som stod på stora Hagby, Julia med hennes dåvarande häst Favve. Även Desirée och Louise var med. Vi red till Efrahemsberg, där Julia och Louise vände hem medan jag och Desirée mötte upp med en tjej som stod på Efrahemsberg då, minns ej namnet. Vi red till Gullsjön och tillbaka om jag minns rätt.

2007: första julen på Vågsjölund. Hade även lärt känna min käraste vän Madde (så jävla glad för det). Vi red ut ett helt gäng med tjejer. Självklart med pyntade hästar som vanligt. Minns att vi skrittade Fågelsången då två hästar var under igångsättning. Men det var mysigt såklart. Det är något speciellt när man står i ett stall med många ungdomar, det blir så mycket roligare när man är fler.

2008: hade under höstlovet slutat som medryttare på Smirre, efter fem underbara år tillsammans. Anlednigen var att jag skulle börja sista terminen på teknikprogrammet. Trodde att det skulle krävas mycket tid för skolan och tog beslutet att lägga hästarna på hyllan ett tag. Vilket höll i knappt tre månader innan jag hämtade hem W. Denna julafton hade jag som sagt ingen häst att rida ut på. Så jag åkte med Madde till hennes ponny Mavy som stod på Fornboda vid den tiden. Vi pysslade lite i stallet, bytte julklappar med varandra. Skrattade åt varandra när vi insåg att vi hade köpt exakt samma sak till varandra - en bok om horsemanship.

2009: hade precis flyttat Wille från Molnby till Söderby. Kände inte så många i stallet vid tillfället, samt hade inte hittat så mycket ridvägar. Så jag och mamma spenderade morgonen i stallet med att mocka, göra mat, pyssla och rida lite i ridhuset istället. Fick min allra första galopp på W den morgonen! Jag var så lycklig och stolt över honom. Bästa killen...

2010: märks att jag har en dålig vana att byta stall ofta? Hade stått ett halvår tillsammans med bästa vännen Becca och hennes nya häst Myggan på Lotterängs Gård. Vi var där tidigt på morgonen och hade julfrukost i stallet tillsammans med alla stallkamrater. Minns hur underbar den morgonen var! Mycket snö på marken, inte ett enda moln på himlen och pigga hästar. Red ut på en runda tillsammans med stallkamraten Elli. Med röda lindor på benen såklart!

2011: yet to come. Hoppas på att fortsätta traditionen tillsammans med mina nya stallvänner på Fridhems Gård.

Kom snö, kom! Bjuder på lite snöiga bilder från Lotteräng.

Jag börjar bli lite otålig nu faktiskt. Jag längtar så jag nästan spricker, vill se ett tjockt snötäcke över landskapet, glittrandes i vintersolens strålar. Jag älskar verkligen snö. Trots att jag blev lite trött på förra omgångens snö, men är det så konstigt? Stod i ett stall utan ridhus, och snön låg kvar på marken i 6 månader. Förstå, ett halvt år med snö! Det blev inte speciellt mycket träning för mig och W i ett halvår. Det enda vi lyckades komma iväg på var en hoppkurs på två dagar i mellandagarna. Annars var det uteritt efter uteritt. Därför har min och Willes utveckling stått still ett bra tag, men börjar komma igång på riktigt nu igen.

Det är inte bara själva snön jag älskar, utan allt som har med det att göra. Det blir mycket ljusare med snön, liksom ljuset i dessa mörka månader. Minns att jag använde knappt min pannlampa förra vintern. Det behövdes liksom inte! Sen älskar jag vintern för jag fyller år, det är julafton, julpynt, långa mysiga dagar i stallet, galopp i högsnö, den traditionella julaftonsritten (bara missat en, och det var när jag stod nyinflyttad på Söderby Gård och inte hade någon att rida med. Dock fick jag min allra första galopp i ridhuset tillsammans med Wille på julaftons morgon, helt klart den bästa julklappen jag fått, efter Wille själv såklart).

Slänger in en dålig bild på Wille från Söderbytiden.

Ja, något som jag inte delat med mig här i bloggen är när jag hade trampat ner i ett riktigt svart hål. Var så less på allting som hade med hästar å göra. Eller nä, inte riktigt sant. Jag hade mer gett upp hoppet om Wille. Det var det jag kände då, och det jag sa då. Att jag skulle minsann inte ha kvar honom, att han krävde för mycket jobb och tålamod. Något som jag inte hade kvar.

Nu med facit i hand skäms jag ögonen ur mig. Hur jag kunde känna och säga så om min bästa vän. Jag är själv en människa som inte klarar av människor som inte ser hur mycket dem har. Att de ständigt känner sig besvikna på sina hästar etc. Hur kan då jag, som står bakom varje ord när det gäller att man aldrig ska skrika till en häst, göra precis det?

Minns det så väl, det var för lite mer än en och en halv månad sedan jag satt på knä i Willes hage och skrek stämbanden ur mig. Jag skrek och skrek, tills det inte gick att få fram någonting längre. Jag grät av ilska, sorg och för jag var besviken. Jag var besviken på mig själv, så jävla arg på mig själv. Känns som en dum sak att bli så arg för, men jag satt där och skrek för att Wille hade under två veckors tid vägrat bli fångad i hagen. Det tog ungefär två timmar varje dag att få in honom, och det var ett jobb för minst fem personer.

Jag var besviken och arg på mig själv. För det är ju mig det är fel på när hästen inte vill komma till mig, eller hur? Men vad hade jag då gjort som fått Wille att sluta söka min närhet? Något som vi haft under snart tre års tid. En genuin kärlek till varandra. Jag litar på honom, och han litar på mig. Vad har jag gjort för att han slutat dra sig till mig?

Jag insåg inte då, utan några veckor senare att det var mitt tålamod, min prestationsångest och mitt ständiga rusande till att "bli klar" med honom som förstört i princip allting. Jag hade helt ruskat bort tankarna på att han faktiskt känner av när jag blir besviken på mig själv. Men hur skall han kunna förstå det? Att jag är arg och besviken på mig själv? Hela mitt kroppspråk säger ju att allting är fel. Stackarn tar det istället som om det är han det är fel på. Och väljer att fly. Vilket är helt naturligt.

Mår så illa när jag tänker på det nu. Att jag var så nära på att sälja min bästa vän, på grund av att jag är en dålig människa. För det var jag, utan tvekan. När jag insåg vart problemet låg valde jag att börja om på nytt. Vi tog det lugnt i någon vecka, med mycket mys och träning från mark. Började smått bygga på förtroendet igen, vilket gick ganska snabbt. Nu följer han mig som en hund igen. Och nu inser jag hur jag saknat den relationen, när vi liksom blev ett enda samspel. Det hade försvunnit i all panik över att lägga upp perfekta träningsplaneringar, träna för tjugo olika tränare, utvecklas för varje pass etc. I dagsläget tränar jag med en inställning att det får ta sin tid, precis samma tänk jag hade när han precis kommit hem till mig. För inte krävde jag att han skulle kunna göra galoppslutor när han kom till mig som en femåring från travet. Jag har inte prestationsångest längre, och det får som sagt ta den tid det tar. Jag märker att W trivs mer och mer vilket gör att det inte uppstår några missförstånd i den vardagliga hanteringen/ridningen längre. Allting bara flyter på, utan problem. Tänk vad mycket en ändrad sinnesstämning kan göra.

Han är allting jag vill ha, och jag skäms för hur jag resonerade för någon månad sedan. Vad jag hade blivit för något. Men jag uppskattar honom tusen gånger mer idag, att han, trots att jag varit ett svin, står där tålmodig och väntar på mig. Säkert undrandes varför mamma är så ledsen och arg jämt...

<3

Ska äntligen få rida på min häst ikväll! Lilla W fick en ganska ful spark på höger bak för exakt en vecka sedan, och senan var svullen i 4 dagar. Har promenerat, och skrittat barbacka fram tills idag. För idag ska jag rida ut i höstmörkret tillsammans med Becca. Det är hoppträning (som jag egentligen är med på, men inte nu när han varit dålig) i ridhuset, så det får bli en uteritt i mörkret.

Saknar min lilla korv jättemycket (Madde tog hand om W igår), och ska bli skönt att få göra annat än att skritta nu!

Min fina lilla bronco <3