Med allt som hänt med min häst, och nu med min väns häst så känns hela grejen med hästar jobbigt. Vad ska man göra för att få en hållbar häst? Här tar jag hand om min häst som en perfektionist, rider mycket varierat, mjuk ridning och eftersträvar självbärighet utan genvägar. Ändå sitter jag här med en trasig häst, likså min vän. Var är rättvisan? Nu är inga av felen på våra hästar vårt egna fel, utan de har funnits där utan att vi vetat om det.

 

Men hur ska man göra då? Rötga hela hästen betyder inte att hästen är felfri. Man kan omöjligt ta plåtar på allt. Nä, det hela känns aningen hopplöst just nu. Men ändå vill jag ju inte tänka så, för jag älskar att hålla på med hästar, men jag är trött på att det alltid är någonting som är fel, eller som stoppar upp ens drömmar.

 

I och med allt det här, med våra skador som helt enkelt är överansträngning och att de tagits för hårt som unghästar gör att jag inte känner för att köpa en vuxen häst igen. Varför riskera samma sak? Risken att den vuxna hästen har problem är ju bra mycket större än om man köper en ettåring. Samtidigt kommer det vara många långa år utan att rida om man köper en unghäst. Men jag antar att någon gång kan ju vara den första att prova om hela unghästkonceptet fungerar bättre.

 

Så just nu sitter jag och kollar på lägenheter och unghästar. Det är mycket att tänka på nu, samt att jag bör sätta igång med lite uppsatsskrivande. Och gå ut med hunden...